FSFs svar till enkät om den kulturpolitiska redogörelsen

Som stöd för beredningsarbetet för den kulturpolitiska redogörelsen har Undervisnings- och kulturministeriet sammanställt synpunkter från kultursektorn med hjälp av en webbenkät. Det här är Finlands svenska författareförenings svar på enkäten.

I regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering fastställs följande: ”Konst och kultur har ett egenvärde. Ett mångsidigt och uppskattat konst- och kulturliv är ett kännetecken för ett kulturland. Kulturen har stor betydelse för medborgarnas resiliens, den övergripande säkerheten och känslan av nationell samhörighet. Tillväxten inom kulturbranschen stöder hela samhället och stärker dess välfärd, kreativitet och hållbarhet.”

Vad är det bästa som kan hända inom konst- och kulturpolitiken i Finland? Hur kan dessa mål uppnås?

Det bästa som kan hända inom konst- och kulturpolitiken i Finland skulle vara konkreta handlingar för att stärka konst- och kulturpolitiken i Finland. Om konst- och kultursektorn ständigt utsätts för nedskärningar så speglar det inte det som uttrycks i regeringsprogrammet ovan.

Nämn högst fem (5) frågor som du anser bör tas upp i den kulturpolitiska redogörelsen.

Konstnärernas utkomst.

Konstnärernas socialskydd.

Konstnärernas pensionsskydd.

Den finländska litteraturens stärkande och bevarande.

Minoriteters röst i den finländska kultur- och konstnärspolitiken – hur hörs den?

Hur ser du på nuläget inom konst- och kultursektorn? Vilka faktorer förändrar verksamhetsmiljön mest och vilka konsekvenser har de för konst- och kultursektorn?

Verksamhetsmiljön försvagas på grund av Undervisnings- och kulturministeriets åtgärder. Förändringarna av ansökningskriterierna för statsbidrag och nedskärningar som riktar sig hårdare mot minoriteter (till exempel anskaffningsstödet för litteratur med liten upplaga) antyder att beslut inte sker i dialog med konst- och kultursektorn.

Konstfältet är hemskt annorlunda jämfört med de flesta andra områden, hur det beter sig och hur villkoren ser ut varierar – olika konstområden har dessutom olika särbehov, olika konstutövare har olika villkor, det är inget enhetligt område. Det är av största vikt att konstfältet hörs i de frågor som berör det.

Litteraturen är hårt utsatt just nu, både läsandet och den litterära mångfalden hotas. Vi behöver inte projektinsatser och nödåtgärder, vi behöver en långsiktig helhetssyn och förstärkta strukturer gällande hela fältet. Hur litteraturen i ett land mår avspeglar sig direkt på utbildningsnivån i landet. Att till exempel höja bokmomsen är att arbeta mot en jämlik tillgång till läsande och litteratur.

Några ord om digitaliseringen: vilka möjligheter ger de digitala plattformarna konst- och kultursektorn och vad bör beaktas när en allt större del av kulturarvet kan bevaras och utnyttjas digitalt?

Det är viktigt att upphovsrättslagstiftningen anpassas i takt med att teknologin går framåt och att åtgärder för att förstärka upphovspersonernas ställning alltid förs fram. Den svagare parten måste alltid skyddas.

Vilka åtgärder anser du att behövs inom kulturbranschen för att stärka internationaliseringen och varför?

För att också i framtiden kunna exportera högklassisk finländsk konst behövs tillräckliga satsningar på konstens primärproducent det vill säga konstnären. Om konstnären har möjlighet att koncentrera sig på sitt yrke och sitt arbete skapas högklassiga verk som har möjlighet synas också på internationella arenor. Till det här behövs långvariga och tillräckliga arbetsstipendier för konstnärerna.

Det är ingen tillfällighet att Norge har internationellt betydelsefulla författare, som bland annat Knausgård och Fosse, det står i direkt relation till de fungerande stödsystem landet har för en bred och kvalitativ litteratur.

Vilka åtgärder skulle bäst stödja barns och ungas uppväxt till producenter och konsumenter av kultur?

En läsande skola – på samma sätt som tid allokeras för motion i den grundläggande utbildningen kunde eleverna ges tid och utrymme att läsa. Läskunskap är precis lika viktigt för skolevelen som motion. Litteratur som ett eget ämne i skolan fungerar så i de länder som vi tänker på som kulturländer.

Också gällande barn och ungas läsning gäller samma konstaterande som ovan i punkt 5: om inte litteraturen och författaren som skapar litteraturen värderas från politiskt håll så syns de värderingarna också i samhället i stort: i den vuxna majoritetens läsvanor, och därmed även i barns och ungas läsning.

Att sänka bokmomsen istället för att höja den vore den viktigaste åtgärden just nu för både läsningen och bokbranschen i stort.

Hur kan man med hjälp av kulturen i högre grad främja människors delaktighet, välbefinnande och jämlikhet samt minska den ökande ojämlikheten och misstron?

Kunskap är nyckeln till att motverka samhällsklyftor. Jämlik tillgång till skolbibliotek och bibliotekstjänster i kommunerna är avgörande för det här arbetet.

Att litteraturen har en bredd gynnar jämlikheten: att stärka stödet till den typ av litteratur som inte är ekonomiskt gynnsam men litterärt viktig är essentiellt. Konkret betyder detta att till exempel ett ökat antal arbetsstipendier förstärker den litterära mångfalden, ger en större möjlighet för röster att höras oberoende av klass, kulturell tillhörighet, författarens ekonomiska situation eller den litterära genrens popularitet.

Hur kan man inom kulturbranschen bättre beakta den kulturella och språkliga mångfalden i vårt land?

I trängt läge är minoriteternas rättigheter det första som kompromissas bort.

Det är viktigt att höra berörda parter och inte utgå från ett normativt majoritetsperspektiv när man söker nya lösningar.

Omfördelning av befintliga medel bör undvikas för att se till att undvika en nedmontering av befintliga fungerande strukturer. En fungerande helhet ska byggas vidare kring de befintliga strukturerna. Att omfördela medel inom kultursektorn är ofta fatalt: det finns redan så lite för alla, det finns inget man kan minska på utan betydande skada. Kulturbudgetens andel bör höjas till 1% för att trygga både kontinuitet och utveckling.

Hur kan vi genom konst- och kultursektorn skapa ett större psykiskt och ekonomiskt mervärde för samhället som stärker allas välbefinnande i Finland?

Det finns inga möjligheter sätta större arbetsbörda på kultursektorn samtidigt som de enda signalerna från belutsfattarhåll är nedskärningar.

För att en utveckling ska ske måste vi som samhälle först seriöst satsa på konsten och kulturen – genom handling och inte enbart i ord.

Vad saknas i kunskapsbasen för kultur?

Finlands litteraturpolitik är ohållbar och kortsiktig. Det här är dels på grund av att det inte finns ett nationellt litteraturpolitiskt program. Det finns inte heller kunskaps- eller faktacentral för inhemsk litteratur. Det här är en stor brist och leder i längden till haltande beslut.

I beslut gällande konst- och kulturfältet ska fältet och de organisationer som representerar det höras.

Vad bör göras för att kulturbranschen bättre ska klara av osäkra tider som till exempel covid-19-pandemin?

Kulturbranschens andel av statsbudgeten måste stabiliseras till 1 %.

Avslutningsvis: Trots – eller just på grund av – att enkäten är anonym vill vi underteckna med vårt namn. Vi är intressebevakare för de professionella skönlitterära författarna som skriver på svenska i Finland. Vi vill att de organisationer som i åratal arbetat på konst- och kulturfältet med ett tydligt och etablerat mandat hörs då beslut som berör oss fattas.

Kulturpolitiken behöver inte innovativa lösningar för att utvecklas. Det är konstnärerna själva som är innovatörerna – det innovativa skapas då konstnärerna ges arbetsro att koncentrera sig på det skapande arbetet.