FSFs utlåtande: Låneersättning för e-böcker

FSF har 1.2.2023 gett följande utlåtande till Undervisnings- och kulturministeriet

Ärende: Utredning om ersättning för användning av e-material vid bibliotek (VN/13482/2022)

FSF omfattar de rättsliga slutsatserna i utredningen. Vi anser att det behövs ett särskilt ersättningssystem när det gäller användning av e-material vid bibliotek. Vi håller med om att frågan om ersättning inte går att lösa genom avtal mellan upphovsmännen och förläggarna.

Eftersom vi i Finland redan har ett fungerande system för låneersättning där staten står för kostnaderna bör man utvidga det till att även gälla användning av e-material (e-böcker och e-ljudböcker) vid bibliotek.

Slutsatsen i utredningen om att det behövs en särskild ersättning för e-material som utbetalas till upphovsmannen oberoende av avtalet mellan upphovsmannen och utgivaren är en lyckad lösning, som vi understöder.

FSF anser att låneersättningssystemet bör utvidgas till att gälla även e-material.

Biblioteksutlåning av e-material har blivit vanligare och i synnerhet de senaste åren har lånemängden stigit brant.

Låneersättningen är en ersättning till författarna och översättarna för att verken finns i biblioteken och användarna får läsa dem gratis. Biblioteksanvändarna har mer och mer övergått till att använda e-material då sådant finns dem till handa. Låneersättningarna för tryckta böcker har varit och är en betydande inkomst för såväl författarna som för översättarna. En del av litteraturen ges idag redan ut endast som e-material. Digitaliseringen går enbart framåt och det är då rätt och skäligt att systemet för ersättning för utlåning utvidgas till att gälla e-material.

Ovanstående gäller även verken som finns i högskolebibliotek. Låneersättning betalas på grund av att verken finns gratis tillgängliga för bibliotekens användare. De grunder som räknas upp i utredningen som orsaker till att högskolebiblioteken inte skall tas med i låneersättningen för e-material är irrelevanta.

FSF anser att slutsatserna som gäller de ekonomiska verkningarna i utredningen är korrekta. Det är svårt att förutspå exakta siffror för framtiden men siffrorna i utredningen verkar logiska.

Låneersättningarna för tryckta böcker har utgjort cirka 30 procent av de intäkter som författarna och översättarna fått för sitt arbete.

I utredningen utgår man från att låneersättningen inte heller i fortsättningen skall omfatta andra rättsinnehavare än upphovsmän (översättare är inkluderade). FSF omfattar den här uppfattningen. De som läser in ljudböcker har redan fått ersättning för sin insats. Ersättningen för deras insatts är kanske inte tillräcklig, men det problemet skall lösas på annat sätt än genom att minska ersättningen för författare och översättare.

FSF omfattar inte förslaget om att ersättnings skulle utgå endast för sådant e-material som finns tillgängligt som fysiska verk i biblioteken. En del av verken publiceras redan nu enbart som e-material. Den här utvecklingen kommer antagligen att fortsätta. Låneersättningen borde därmed vara teknologineutral.

För fysiska verk på högskolebiblioteken betalar man i dag ersättning för utlåning. I utredningen föreslås det ändå att ersättning inte skall utgå för e-material.

Det är sant att vissa högskolebibliotek inte i dag har tillförlitlig statistik över utlåning av e-material. Det stämmer även att en del av högskolebiblioteken i dag ger en obegränsad tillgång till sitt e-material åt sina användare. Andra högskolebibliotek begränsar användandet på samma sätt som de allmänna biblioteken.

Det att statistiken under tidigare år varit otillförlitlig kan inte leda till att högskolebibliotek och verken som tillhandahålls där ställs utanför systemet för ersättning för utlåning av e-material.

Ca 300 000 studeranden och tiotusental av personal vid högskolorna använder högskolebiblioteken. Dessutom kan vem som helt skaffa sig ett lånekort till ett högskolebibliotek och därmed få tillgång till allt deras material även e-materialet. Man kan därmed utgå från att högskolebiblioteken de facto är öppna för allmänheten. Därtill behandlas högskolebiblioteken som allmänna bibliotek då det gäller ersättning för utlåning av fysiska verk. FSF anser därmed att högskolebiblioteken även då det gäller e-material jämställs med allmänna bibliotek.

FSF anser att den juridiska lösningen är lyckad. Att ett verk görs tillgängligt för allmänheten skiljer sig juridiskt från spridningsrätten. En upphovsrättslig granskning leder till att vi förstår att det att man ger e-material för en viss tid till allmänna bibliotek är att göra verket tillgängligt. Att göra e-material tillgängligt skall alltid ske med upphovsmannens lov. Gällande e-material sker det genom att biblioteken köper en licens av förläggaren som upphovsmannen överfört en del av sin upphovsrätt till.

Eftersom låneersättningen inte baserar sig på en begränsning av upphovsrätten är det logiskt att paragrafen skrivs in i det tredje kapitlet av upphovsrättslagen och att man där i hänvisar till rätten till ersättning för utlåning som är inskriven i lagens 19 §.

Eftersom man i lag stadgat om ersättning för utlåning av fysiska verk är det enbart logiskt att man i samma lag stadgar om ersättningen för utlåning av e-material. Det är dessutom nödvändigt för att ge systemet stabilitet och för att uppfylla de juridiska krav som finns för att i statsbudgeten få medel för sagda ersättning.

Förläggarnas licensvillkor skiljer sig från varandra.  Vissa modeller begränsar utlåningen av e-material till en lånare åt gången. Då uppfylls inte kravet att ”få tillgång till verket … vid en tidpunkt som de själva väljer”. De facto väljer de inte tidpunkten. För att säkerställa att det i fortsättningen utgår ersättning för utlåning av allt e-material är det viktigt att definitionen i utkastet till lagförslaget täcker även sådan utlåning som användaren måste köa för.

Genom att ändra den i utredningen föreslagna lagparagrafen är inte heller längre högskolebibliotekens krav på att en utlånare kanske måste sitta i deras fysiska rum för att få tillgång till deras e-material problematiskt.

FSF föreslår att paragrafen ser ut på följande sätt (ändringarna finns med fet stil):

Oikeus korvaukseen kirjastokäytöstä

Kun yleinen tai korkeakoulukirjasto saattaa tekijän tai häneltä oikeudet hankkineen kustantajan kanssa sovituilla ehdoilla yleisön saataviin kirjaan tai äänikirjaan sisältyvän kirjallisen teoksen, kuvataiteellisen teoksen, valokuvateoksen tai sävellysteoksen välittämällä teoksen yleisölle johtimitse tai johtimitta sisältäen myös sen, että yleisöön kuuluvilla henkilöillä on mahdollisuus saada teos saataviinsa itse valitsemastaan paikasta tai itse valitsemanaan aikana käytettäväksi rajoitetuksi ajaksi tekijällä on sen estämättä, mitä tekijän ja kustantajan välillä on sovittu teoksen hyödyntämisestä maksettavasta korvauksesta, oikeus 19 §:n 4 momentissa säädettyyn korvaukseen.

Vi tycker det är anmärkningsvärt att vi inte blivit hörda vid något skede av utredningen. I fortsättningen önskar vi att man vid Undervisnings- och kulturministeriet inkluderar oss i dessa sammanhang. Vi är den enda part som representerar de svenskspråkiga författarna i Finland och vår medlemskår utgör en femtedel (1/5) av samtliga skönlitterära författare i Finland.

Vi finner det även anmärkningsvärt att Undervisnings- och kulturministeriet ber om ett utlåtande gällande en utredning som enbart finns på finska. Inte ens frågorna finns på svenska.

Finland är ett tvåspråkigt land och myndigheterna skall ta det i beaktande i sin verksamhet. Vi hoppas att det här var ett misstag som inte kommer att upprepas.