Vad är litteratur och vad ska man ha den till?

Ralf Andtbackas tacktal hållet i samband med Svenska litteratursällskapets årshögtidsmiddag 5.2.2024.

Vad är litteratur och vad ska man ha den till?

Så lyder titeln på den debattessä som Ulrika Nielsen gav ut i höstas och som, tillsammans med ett åtföljande inlägg av Fredrik Hertzberg, blev startskottet för en lika angelägen som spretig debatt om kvalitet, värde och litteraturens situation.

Det som stod klart var att det fanns ett uppdämt behov av att diskutera dessa ämnen, som man ofta är lite försiktig med att lyfta fram. För hur man än försöker nyansera sin argumentation är det lätt hänt att man blir stämplad som elitist, en sällan klart definierad term som tenderar att låsa positionerna.

Det är naturligtvis helt legitimt att granska och kritisera strukturer och hierarkier i litteraturvärlden, men om utgångspunkten är polarisering, poeter mot deckarförfattare, det föga säljande mot det bästsäljande, pappersboken mot ljudboken, berättar det vanligen mera om ens förutfattade mening än om det komplexa sammanhang man uttalar sig om.

Den debatt som förts har för det mesta varit konstruktiv och sammantaget väldigt givande. Den är en påminnelse om vikten av att det finns kanaler och plattformar där debatter kan äga rum – tidskrifter, poddar, kultursidor – och att det finns redaktörer som ger utrymme för fördjupande samtal.

Litteraturens infrastruktur i Svenskfinland är sårbar. Det räcker med att ett eller annat förlag lägger ned verksamheten, eller att några mediekanaler skär ned på litteraturbevakningen, för att krisen ska bli akut. Vi måste därför medvetet värna våra sammanhang.

De utmaningar litteraturen står inför är förvisso inget isolerat fenomen. De hänger samman med genomgripande förändringar i samhället, ekonomin, teknologin, och med politiska trender. Utvecklingen fordrar anpassning. Det finns ingen väg tillbaka till pappersbokens dominans och en sådan regression är inte ens önskvärd. Ljudboken skapar nya möjligheter, når nya mottagare, och fint så, men någonting går också förlorat om lyssna i allt större utsträckning tränger ut läsa.

En följd av de nya formatens genombrott och av digitaliseringen mer allmänt är en värdedevalvering av kulturen, inte minst på ett ekonomiskt plan. Ljudböcker ger lägre ersättningsnivåer både för författarna och förlagen, samtidigt som en allt större del av vinsten hamnar hos stora aktörer i branschen. Detta innebär en koncentration av makt och medel, och bidrar också till ökad likriktning.

Som kulturkonsumenter har vi alla vant oss vid att mycket är billigt, allra helst ska det vara gratis. Vem är beredd att betala 25 € för en tunn diktsamling när man under en månad får tillgång till hela utbudet på en strömningstjänst för halva den summan? Att den där diktboken inte finns där är kanske inget man tänker på särskilt mycket.

Den ekonomiska devalveringen är i tandem med en statussänkning av kulturen. Det är som om vi kollektivt inte längre skulle minnas vad exempelvis litteratur är till för, bortsett från uppgiften att underhålla oss och stödja den sviktande läsförmågan. Det blir allt svårare att tänka sig att något kan ha ett värde som inte låter sig mätas i termer av popularitet eller nytta i snäv bemärkelse.

Ifall en sådan måttstock tillämpades i samband med Karl Emil Tollanders pris skulle jag inte vara aktuell som mottagare. De böcker som premieras är tryckta i liten upplaga och har inte marknadsförts förutom via sociala medier under en kort tid.

Att jag står här visar att det finns andra värdesystem, som är knepigare att avkoda än topplistor och klickstatistik. Också inom ramen för detta system kan man förvisso komma fram till att böckerna inte håller måttet. Det handlar ju om en kvalitativ bedömning som alltid har inslag av subjektivitet och osäkerhet. Ingenting är fastslaget för gott.

Eventuellt finns det författare som börjar skriva för att de vill bli en del av den finländska exporten och bidra till Finlandsbilden, men sannolikare är väl ändå att det finns andra bevekelsegrunder, andra värden som väger mera rent personligt. För många är det helt enkelt viljan att formulera sig och reagera på det som man har läst och känt i andras texter, ett uttrycksbehov som är djupt rotat i den egna identiteten och erfarenheten.

Priset jag erhåller är naturligtvis kopplat till hela författargärningen. Alla som får pris här i dag har gjort en egen resa till litteraturen, en resa som aldrig helt och hållet är en soloåkning. Ingen blir författare utan att ta intryck av andra, få hjälp av andra och vara delaktig i ett sammanhang där författarskap blir möjligt.

Viktiga hållpunkter på min resa var min polioskadade fasters bokhylla som också innehöll poesi, inspirerande modersmålslärare jag haft på olika stadier, författare som gjorde skolbesök, bibliotek och inte minst en akademisk miljö som inte enbart handlade om yrkesförberedelse utan också om bildningstradition.

I praktiken är en ganska liten del av kulturen helt självbärande. Den behöver mecenater som har förståelse för dess egenvärde, en kulturvision som också staten givetvis borde omfatta. För en liten minoritet som den finlandssvenska är det av central betydelse att det finns resurser att stödja verksamhet som stärker sammanhanget, som gör vår kultur mångsidig och livskraftig.

Finansiellt stöd är inte allt, men det skapar förutsättningar för att förverkliga den konstnärliga kapaciteten. Stipendier ger arbetsro och arbetsro behövs vanligen för att något ska bli riktigt bra. Priser är heller inte allt, men de signalerar bekräftelse, upplevelsen av att bli sedd efter att man under en längre period, kanske i åratal, har arbetat i ensamhet med ett verk, en process som stundtals kan präglas av svackor och självtvivel.

Avslutningsvis vill jag å alla pristagares vägnar rikta ett varmt tack till donatorerna och till Svenska litteratursällskapet i Finland. Det är författarna som skriver böckerna, men utan era och andra mecenaters insatser skulle många böcker inte bli skrivna.

Och allt skulle vara så mycket torftigare.